Har blivit 2 dagars shopping nu i mellandagarna, första dagen med enbart min gravida syster, kändes välbehövligt.. blev mycket tittande på bebiskläder, vilket inte är så jätte konstigt.. men kändes en aning trist att jag inte kan kolla till "min bebis" utan planerar vad ja ska köpa till min systers bebis... kändes lite ledsamt:/ de går i vågor de där, jag är jätte glad att allt går bra för henne, sen ena stunden sitter ja å tänker på vrf inte detta kan fungera för oss, jag är den äldre systern, jag skulle redan haft barn kanske till och med 2 om vi inte skulle haft denna förbannade oturen! Men kommer tankarna upp, när dagen väl kommer och vi lyckas, då kommer jag vara världens lyckligaste människa! vårt barn kommer vara såå extremt efterlängtat, jag förstår att dom som har lätt att få barn också känner så men jag har ändå den känslan av att vi som har problem i den fronten har liiite liite starkare känslor när de gäller det.. vi lixom kämpar månad till månad får ett negativt svar efter de andra, och så har vi hållt på i 3 år... det är nästan snart tre år sen exakt som jag fick mitt första missfall... det var i Januari för 3 år sedan, jag minns de så väl för jag klarade av min uppskrivning till körkortet efter alldeles för många försök, så jag fick mitt körkort och kände där att allt håller på att ordna upp sig, jag kände att jag började bli mer vuxen på nått sätt eftersom jag väntade vårt första barn, jag klarade mitt körkort, jag hade en underbart fin pojkvän, vad kunde gå fel lixom?

Jo, det som skulle såra mig nått så grymt mycket, första missfallet!

jag började tänka lite smått att det var ETT missfall, det är otroligt vanligt att folk får ett missfall "vi blir snart gravida igen och då lyckas vi", men ett par månader senare började jag känna symtom som törst, trötthet, kissinödig hela tiden, och jag började se suddigt och se dubbelt. det var dock inte en gravidiet, jag hade fått diabetes typ 1, men också var de en gravidiet på gång, min mamma började fundera på det när jag låg inne på sjukhuset så hon pratade med sköterskorna, och dom gav mig ett gravtest men de va negativt, när jag kom hem frn sjukhuset kollade jag ett nytt för säkerhetsskull, det var ju positivt. Jag var en än gång gravid, men efter nån vecka slutade det också i missfall, vilket inte va så konstigt med mina skyhöga värden i blodsocker tänkte ja, det året blev jag inte gravid mer... 2010 blev jag gravid igen, efter mitt tredje missfall började jag förstå att något var fel, då blev gynekologen jag gått hos några gånger "vår gynekolog", han började prata om en utredning, jag tror inte jag hörde hälften av vad han sa men jag kommer ihåg nått om att "nu har ni fått tre missfall då bruka vi börja en såkallad missfallsutredning" DÅ fattade jag att det var något fel på mig, de va de man tänkte, det var ju MIG de var fel på, jag kunde inte få några barn tänkte jag! bröt ihop! efter de har de varit ETT missfall till, det var en ofosterlig graviditet, jag tog progesteron och trombyl, MEN de kom små små blödningar en sån dag då verkligen inte fick hända, vi var på barnkalas hos en kompis till mina föräldrar... Usch, de är jobbigt att skriva om det här, man sitter med tårar i ögonen hela tiden när man tänker tillbaka så långt tillbaka...

Nu i slutet av 2011 den 30/12 sitter jag här och vet att på söndag, den 1a Januari 2012 börjar jag en ny kur med pergotime.. Fungerar inte det blir det IVF behandling. kommer det lyckas detta året?

En konstig start på de nya året kan ja ju tycka? Tänk om vi kunde få ha turen och få en bra start på det nya året och lyckas med denna kuren! Då skulle jag känna mig satans lycklig, eftersom jag har bestämt att år 2012 ska bli ett bra år...

Jag ska gifta mig i Augusti, jag hoppas på att iaf få bli gravid, och att isåfall graviditeten ska stanna kvar.. Jag har även ett nyårslöfte som jag redan har börjat hålla, jag ska få mitt blodsocker på en bra nivå runt 7 i hba1c. vet inte riktigt de nya systemet men vill ha i snitt 7 ungefär, och jag SKA lyckas...

så, är det bra mål?