Idag är en sån jobbig dag med mycket tankar som bara snurrar runt i huvudet... Kanske är för att ja än så länge bara sitter hemma, men ska ju ta mig bort till praktiken sen så då kommer det kanske kännas bättre...

Tankar i huvudet på när IVF kommer sätta igång? och hur det kommer gå till? Kommer det lyckas på första försöket eller på andra eller tredje? Hur länge kommer vi få vänta om IVF inte fungerar? kommer vi bli spntant gravida innan vi hinner komma in i adoptionen? aa som sagt, mkt frågor utan svar.. men vad ska man göra åt de? Finns ju tyvärr inte så mkt:/

FÅr väl försöka att inte tänka på de, vilket är väldigt svårt! men jag vill njuta av att imorrn är det 1a december, jag fyller 23 om 15 dagar. men jag kan inte ens njuta av att fylla år längre, varje år blir jag ett år äldre och fortfarande barnlös.. Inte för att jag är gammal nu, men jag blir ju inte yngre, de e det jag menar:/

Jag har en undran hela tiden hur gammal jag kommer vara när jag får mitt första barn, jag ville ha barn redan vid 20 år ålder, det var då vi slängde p pillerna. och nu är de snart dax att fylla 23 och inget har hänt...

Jag tycker att jag kan skriva detta här inne nu för dom som jag känner vet redan att min lillasyster på 20 år är gravid, hon har gått in i vecka 12 nu. Är glad för hennes skull, jag tror jag hade jättesvårt att få in det innan bara. Jag visste nog egentligen långt före henne själv att hon var gravid, för hon sa till mig när mensen var 2-3 veckor sen, och så frågade om ja symptomen och hon berättade, då kände ja det på mig. Ville nog bara inte inse att det kunde vara så. hon själv ville ju inte först, men nu är hon jätteglad, och det gläder mig för jag vill ju inte att hon ska må dåligt av detta..

Men hon skrev iaf ett sms till mig när hon var 3 veckor försenad med mensen, då skrev hon "ett test kan visa fel va?", då blev jag lite sådär -Nej snälla det får inte vara sant! vilket jag inte skrev till henne, men ja tror hon förstår att jag blev lite sådär nedstämd eller va man ska säga när hon berättade.. jag tyckte de va jobbigt i några veckor, men nu känner jag inte så längre, jag tänker så att det är faktiskt min syster som är gravid, och jag kommer bli moster, vilket känns himla kul, ska bli världens bästa moster=) Och jag har sagt till henne att jag kommer stötta henne, för hon sa att hon behöver mitt stöd. Kändes lite som hon bad om ursäkt för att hon blivit gravid när hon skrev nått i stil med "Jag lovar vi har verkligen inte försökt men hoppas du inte blir ledsen" något sånt. och jag menar jag är Jäkligt glad att hon slipper gå igenom samma skit som jag gjort, det önskar man ingen...

Så i Juni 2012 ska jag bli moster!=) 2 månader innan mitt bröllop!